Kappsta 2005-06-28

Raoul Wallenberg växte upp i Kappsta. Huset har brunnit ner, men grunden finns kvar och ett minnesmärke i form av en portfölj har satts upp. Runt portföljen växer gullhavre (Trisetum flavescens), syltåg (Juncus tenuis) och sockblomma (Epimedium sp.). Där växer kanske också en ovanligt sen­blommande svärdskrissla (Inula ensifolia?), som bara var i knopp vid tiden för Botaniska sällskapets i Stockholm exkursion den 28 juni 2005.

Henry Gudmundson ledde sju medlemmar på en kvällsexkursion i det mycket lilla naturreservatet Kappsta, som utmärks av många förvildade arter som inkommit med gräsfrö eller som trädgårdsväxter. Skogen är lummig och fuktig med ett stort inslag av sjävföryngrade blodbokar (Fagus sylvatica ’Purpurea latifolia’ kanske), tysklönnar (Acer pseudoplatanus), bohuslindar (Tilia platyphyllos) och en flikbok (Fagus sylvatica ’Laciniata’).

Från Lidingöbanans station Skärsätra gick vi Primulavägen och beundrade en skärmtry (Lonicera involucrata) med mörkröda högblad runt de lika mörkröda frukterna. Det är osäkert om den kunde räknas som förvildad. Raoul Wallenbergs väg leder rakt in i reservatet, som är mycket lättare att hitta till nu än tidigare, då man behövde snirkla sig in mellan villorna. Vitfryle (Luzula luzuloides) blommade som små vita snöflingor, men myskmadran (Galium odoratum) var redan överblommad. Det var gott om parkgröe (Poa chaixii) i kanten av reservatet, den är bredbladig och har plattade skottbaser. Det fanns också lentåtel (Holcus mollis) med sina typiska ludna leder. Den växte mattformigt och hade bara sterila skott, något som enligt Henry är mycket vanligt när den är konkurrensutsatt.

Blårapunkel (Phyteuma nigrum) och parksmörblomma (Ranunculus acris ssp. friesianus) växte i en glänta mellan bokarna. Blåklockesläktingen blårapunkel (man ser inte släktskapet genast) verkade trivas bra och fanns i minst 500 exemplar. Parksmörblomman borde trivas i den höga övernärda växtligheten men vi såg bara en handfull exemplar. Största hotet mot parksmörblomman är troligen utkorsning med den vanliga smörblomman, men gruppen ansåg ändå att lite slåtter nog vore på sin plats. Kirskål (Aegopodium podagraria) bredde ut sig väldigt, och den stora bockroten gick inte att återfinna. Bland den ljusgröna kirskålen lyste en blå tuva som vi kallade blågrön lundgröe (Poa nemoralis var. glaucicolor). Stigen ledde ned mot vattnet och gick förbi några frodiga tuvor skogsstarr (Carex sylvatica) med sina hängande, glesblommiga honax.

Där stigen nådde stranden var det dags för kafferast, samtidigt som vi begrundade att Raoul Wallenberg som liten pojke säkert badade just här. Sedan studerade vi några gräs; ljusgrön hundäxing (Dactylis glomerata ssp. lobata) som ursprungligen kommer från Skånes bokskogar, skuggsvingel (Festuca heterophylla), och hårdsvingel (F. brevipila). Vi såg en kal luddhavre (Helicotrichon pubescens) vars artbestämning försvårades av att klockan var över halv nio och molnen hängde tungt över oss. Ljuset räckte inte till för att se detaljer. Kappsta­exkursionen avslutades med häggmispel (Amelanchier spicata), daggros (Rosa glauca) och flockoxbär (Cotoneaster multiflora). Den som vill se ett äkta äggrunt blad skall leta upp ett flockoxbär.

Regnet som började falla fick fart på deltagarna och därmed hann vi med tåget in mot stan efter att ha tackat exkursionsledaren Henry Gudmundson.

Vid pennan, vice ordförande Ida Trift