Kryptogamexkursion vid Velamsund 28 september 2003

Tolv deltagare samlades en höstmorgon vid Velamsunds gård för att under ledning av Rikard Sundin och Ingemar Herber se på lavar och mossor. Området vid Velamsund är en blandning av ett gammalt kulturlandskap och gamla skogsområden. Efter några inledande ord från Rikard om den äldsta byggnaden på området gick vi till en hage där ängschampinjonerna skjutit upp som svampar ur marken. Här fick deltagarna titta nära på ett stort block av en sur bergart och höra om mossors generationsväxling, skillnaden mellan levermossor och bladmossor, och lavars förökningsmetoder. På blocket växte gråstenslav (Aspicilia cineria), färglav (Parmelia saxatilis), och krusig filtlav (Peltigera rufescens) samt hårbjörnmossa (Polytrichum piliferum), vanlig nickmossa (Pohlia nutans) och sotmossa (Andreaea rupestris) som var alldeles grön och svårigenkännlig i den fuktiga luften. Fuktigheten påverkade också deltagarna, tillsammans med kylan fick den snart många att känna sig som nybörjare som inte ens vet hur man klär sig ordentligt. Kort sagt, vi frös. De som hade tagit med sig regnkläder drog dessa utanpå, och de som hade någon extra tygbit i packningen satte på sig den. Vid blocket stod en liten ask med slånlav (Evernia prunastri), skägglav (Usnea sp.), och brosklav (Ramalina farinacea). I barken fanns också något som var mycket likt tagellav (Bryoria sp.) men som visade sig vara äkta tagel.

I samma hästhage fanns mycket vackra gamla askar (Fraxinus exelsior) vars förfall hade börjat. Stora delar av stammarna hade fallit till marken och gav oss tillfälle att studera lavfloran högt upp på ett rikbarksträd. Där växte två signalarter, blekspik (Sclerophora nivea) och en gelélav vid namn slanklav (Collema flaccidum). Gelélavar är ofta svåra att identifiera men denna art är lättare. Vid basen av asken klättrade mossor upp från marken, och högre upp satt tuvor av takskruvmossa (Syntrichia ruralis), allémossa (Leucodon scouroides) och samboradula (Radula complanata).

Gruppen gick vidare in i en lövskog och fick upp värmen lite. Denna lövskog har lång kontinuitet och kan uppvisa både skogspraktmossa och vågig praktmossa (Plagiomnium affine & P. undulatum) liksom kranshakmossa (Rhytidiadelphus triquetrus). Lövskogen övergick i blandskog och vi blev förevisade signalarten västlig hakmossa (R. loreus) som inte många av oss hade sett förr. Mörk husmossa (Hylocomiastrum umbratum), stenporella (Porella cordeana) och trubbfjädermossa (Homalia trichomanoides) fanns alldeles i närheten. På lövträdens grenar växer skriftlav (Graphis scripta) och den tidigare rödlistade Biatora gyrophorica.

Matsäckslunch åts på en hällemark, de är alltid lämpliga till det. Där fanns förstås mängder av  skorplavar, bladlavar och busklavar, de flesta från det enorma släktet Cladonia. Vi fick också se fruktkroppar på den lite ovanliga sortens lav som är en basidiesvamp och en alg, istället för som för det mesta en sporsäckssvamp och en alg. Där stack små randiga hattar av navling (Omphalina sp.) upp och man fick titta efter ordentligt för att hitta den lilla lavbålen som de var förbundna med. Mossor fanns också, till exempel bergraggmossa och grå raggmossa (Racomitrium heterostichum & R. languinosum) och enbjörnmossa (Polytrichum juniperum). Vi fick också se signalarten blåmossa (Leucobryum glaucum), även kallad falsk vitmossa, och kunde jämföra den med en "riktig" vitmossa, tallvitmossa (Sphagnum capillifolium). Blåmossans stora tuva såg ut som om den innehöll en sten men man kunde köra in armen ända till armbågen. Den bruna sköldmossans skalbaggsliknande sporkapslar (Buxbaumia aphylla)  fanns på det mest opraktiska sätt placerade i ett nedförslut, men studerades ändå entusiastiskt.

Hällemarken omgavs av gammal barrskog med ett stort inslag av död ved. Den var hemvist för rostnål (Chaenotheca ferruginea), ärgnål (C. furfuracea), grynig knappnålslav (C. chrysocephala) och signalarten gammalgranlav (Lecanactis abietina), mycket riktigt på gammal gran. Här lärde vi oss skilja på olika vitmossor så gott det nu går att göra i fält. Spärrvitmossa (Sphagnum squarrosum) är grönvit, har långsmala grenar med utspärrade grenblad. Granvitmossa (S. girgensohnii) ser ut som en femuddig stjärna uppifrån. Praktvitmossa (S. magellanicum) har tjocka, korviga grenar och en röd färgton, och sumpvitmossa (S. paluste) liknar praktvitmossa men är blekare. Inne i denna fina skog med alkärr väntade nästa signalartsmossa, vågig sidenmossa (Plagiothecium undulatum), en mycket vacker art som glimmade fuktig, blandad med praktbräkenmossa (Plagiochila asplenoides). Här såg vi också stor thujamossa (Thuidium tamariscinum) som är vanligare än de flesta tror men ofta förbises som husmossa (Hylocomium splendens). Ingemar visade också signalarterna långfliksmossa (Nowellia curvifolia) och stubbspretmossa (Herzogiella seligeri).

Innan vi avslutade berättade Rikard om hur de hade inventerat i området för tio år sedan för att rädda det från att bli golfbana. Som för att understryka hur nära ögat det var den gången, hittades av undertecknad på hemvägen (vi gick lite fel) en driving range-golfboll nedsjunken i mossan.

Ida Trift (vice ordförande i BSIS)